Tasnims.blogg.se

 

Good morning alla glada och mindre glada som inte druckit kaffe än. dag har vi huvudvärk, och jag funderar lite lätt på varför man har facebook egentligen. Skriver man ngt "oislamiskt" kommer snart harampolisen och hackar, skriver man om exempelvis hijab kommer ngn och tar illa upp för det och jag verkar som en harampolis för att jag lade in en gammal bild på tunisiska kvinnor i heltäckande klädsel, och att jag med det skulle mena att bara detta är riktig hijab. Jag fattar ingenting.

Antingen hamnar man i skottlinjen för dessa perfekta "holier-than-thou"-nissar, eller så blir man indirekt sedd som en sådan själv fast man inte sagt ett skvatt.

 

Orka med sociala medier... Bara en massa j*kla diskussioner, otrevliga debatter och besserwissrar som bekvämt kan sitta bakom sin skärm och kaxa och kalla en sufi för att man inte håller med. 

 

Tror jag behöver kaffe själv. 

 

You know, jag tyckte att rådet av shaykh Kabbani att undvika FB och onödig internetanvändning var lite extremt, men han har rätt. Inte för att jag tänker undvika FB, har kontakt med sisters där, men jag fattar verkligen visdomen bakom. Sociala medier är en röra egentligen.

 

Upptäckte nu att en tjej som "försvann" för ett tag sedan från "systrascenen" har lämnat islam och nu kallar sig kristen.

Jag kan helt ärligt säga att jag är chockad och ledsen. Chockad för att hon var väl den sista jag skulle tro det om, ledsen för att en person bara försvinner utan ett ord. Den här tjejen var stark, smart och väldigt starkt troende, det intrycket fick i alla fall jag. Hon kämpade med näbbar och klor för att bli accepterad och att familjen skulle respektera hennes val. Kanske blev det för mycket till slut.

 

De fall av konvertiter som lämnat sin nya religion som jag sett, har alla följt samma mönster. De konverterade (ogifta eller gifta), blev snabbt mer och mer strikta och hårda mot sig själva och andra, det mesta som var bekant vardag förr blev plötsligt haram (allt från att kamma sidbena till att hälsa på mamma på julafton), klädseln gick från färgglada slöjuppsättningar till khimar till niqab, i takt med att allt vart ännu mer haram och ännu mer bid'a. Sedan händer något. Klädsel och attityd förändras tillbaka, kanske till och med blir anti allt det där hårda, kanske som en reaktion till att man en dag vaknar upp bara för att undra vem tusan man är egentligen och varför. Samtidigt har alla de fall jag sett involverat ett kraschat äktenskap. Måhända att det är jobbigt att som ny, förvirrad muslim (kanske även sviken av sin man) helt plötsligt stå där själv som singel i Sverige. Mitt bland ickemuslimer, julgranar, musik och obeslöjade kvinnor överallt. Säkert även med folk runtomkring som undrar om man inte ska "ta av den där sjalen nu" när gubben är ute ur bilden.

 

Man kan bara spekulera egentligen, men en annan sak de haft gemensamt, de jag sett är att de alla följde sin islam enligt salafiläror. Jag vet inte vem som myntade uttrycket "salafi burnout", men det är tydligen rätt vanligt att de (vi) som lämnar den läran antingen söker oss till traditionell sunniislam eller lämnar religionen helt för att det till slut blir för mycket alltihop.

Lägg till detta att man bor i ett ickemuslimskt land, inte har muslimsk familj och inte har en solid kunskapsgrund utan tar det mesta man lär sig via texter på internet. Det är enligt mig en stor del av problemet.

 

Jag fattar känslorna, verkligen. Jag kan sätta mig in i problematiken och vet hur det känns när man en dag undrar vad fasiken man pysslar med egentligen, och det känns som om man är 2 olika personer. Jag har haft (och har) mina kriser och egentligen vore en "salafi burnout"-stödgrupp kanske en sjysst idé, seriöst. Alhamdulillah för min man som tar allt med en klackspark och som stöttar mig igenom mina svackor. Jag kan vara jag och han ser sig inte som mindre muslim för att vi drar till morsan över jul, eller för att jag vill rida eller ha 80-tals musik på högsta volym när jag städar.. ;) 

Vi har alla olika stark tro och olika synpunkter och känslor i olika perioder i livet, det är bara att acceptera. Men det är i alla fall helt okej att vara svensk och muslim, man ska inte tappa bort sig själv och bli en annan. Man ska hitta sin islam, sin kontakt med Gud, som stärker en och som man kan leva med i sin vardag, varje dag i resten av livet.

 

Till konvertitsyrror (och brorsor) vill jag bara säga att ta det för 17 lugnt. Gör och lär i egen takt och tänk på att religionen är DIN, och det är islam, inte arabism. 

 

Det har jag fått reda på idag. Jag borde dessutom joina "ahl ul-sunna" (läs: salafi) istället (jag är tydligen inte sunni), plus att jag är sufi (fast det hängde väl ihop med det där med äckliga sekten) och ägnar mig åt hyckleri. 

 

Inte några dåliga meriter, detta. Nog är ni väl impade nu? Detta spyddes dessutom ut helt offentligt på internet, tvärt emot erkänd islamisk vett och etikett. Men vad vet jag, jag är tydligen så vilseledd att jag inte kan urskilja min framsida från min bakdel.

 

Nu ska jag gå och laga mat och jag passar på att tacka Gud för att jag lämnade den där hatfyllda, arroganta mentaliteten i soporna där den hör hemma.

Jag vet att jag tagit upp detta förut, men.... det är för viktigt för att låta bli.

Jag tycker mig se ett beteendemönster bland många konvertiter, mig själv inklusive kan jag tillägga så ingen får för sig att jag står på en piedestal och pekar på andra. 

Det är att man dyker in i allt med skallen före och ska praktisera allt på en gång, ha de svartaste kläderna, längsta kåpan, striktaste fatworna och lärda ska följas (fast inte "blindföljas", förstår sig), allt blir haraam och några lärda i saudi blir islams mittpunkt. Detta i dagens internetvärld ackompanjeras ofta med större och mindre utbrott på forum över hur vilseledda ummat är, hur felaktigt en del beter sig, osv. 

 

Kort sagt, man går från den ena extremen (sitt gamla partajande jag, t ex) till en annan. Två motpoler i en och samma människa, ofta sker förändringen snabbt. För snabbt.

 

Jag kan säga att det är inte bara en tjej jag sett lämna praktiserandet av islam (eller religionen överhuvudtaget) efter några fåtal år med det här tyckandet och tänkandet. Jag har sett en superstrikt, religiös syrra, gift med en imam, "försvinna" från scenen för att dyka upp sen på FB med bilder på sig själv med vinglaset i handen. En annan plockade jag bort från min vänlista efter att hon (var btw lika strikt och intolerant mot andra) började posta fyllebilder och stolt uppdaterade om hur mycket sprit hon skulle dricka då och då. Jag har inget emot syrror som blir mindre praktiserande osv, jag har människor av alla möjliga livsåskådningar på min vänlista, men där går min gräns. Jag behöver inte bli uppdaterad om viner och se bilder på vodka på min feed. Sank U very much.

 

Så, för att gå in på mig själv, det ÄR farligt att kasta bort sig och bara pang bom bli arab och byta ut hela sin garderob, börja tänka om andra att de är vilseledda och enbart haka på de som ropar haraam om allt. Det är liksom  som att beställa en identitetskris på postorder. Den dyker upp förr eller senare och ger en en käftsmäll som heter duga.

 

Man måste måste MÅSTE växa in i islam, med hjärtat först och kläderna sen, så att säga. Man måste även minnas att islam inte är en regelbok, och att "arabism" inte är synonymt med religionen. "Till mänskligheten" är den, och i lagskolornas underbara värld (som många konvertiter missar) finns hänsyn till lokala seder och bruk, precis så som sig bör för en religion som är till för jordens alla hörn.

 

Samtidigt är det självklart att man går igenom olika faser i livet, och man lär sig av dem. Men för en del blir den första fasen för mycket och det slår tillbaka. En stor del av detta kan kanske spåras till bristen på traditionell kunskap och att i många fall är de som stöttar förvirrade konvertiter själva i samma sits. Mycket av islaminfon på nätet idag är dessutom från minst sagt tveksamma källor där det fokuseras på "vi mot dom" och "vilseledda sekter", kvinnans klädsel och i stort sett noll läggs på själ och hjärta. Inte konstigt att vi får ett ytligt islam. Jag såg en hemsida där det var dussintals artiklar om kvinnans klädeskrav och inne på "själ och hjärta" fanns det hela 3 artiklar. Det säger en del.

 

Så, jag med facit i handen hade önskat (och den som vill kan se detta som råd) att jag hade

 

1. förstått rådet i moskén vid min konvertering att ta allt i egen takt, och tagit det på allvar

2. sökt upp en lärd/kunnig som kunde förklara det mest basic för mig och lotsa mig rätt istället för att vimsa bort mig på internet och spendera ett x antal hundralappar på för mig irrelevanta och ytliga böcker

3. tagit det lugnt och satsat på basic troslära först och låtit resten komma sen

4. insett att det finns andra tolkningar än min och att de också är lika mycket muslimer

5. sett till mig själv och mitt inre först och struntat i att tillrättavisa andra

 

Sådär, lite konvertitiska tankar från mig. Jag blir lite nojjig när jag ser nyfrälsta systrar haka på samma beteende och tankemönster som jag hade, för det kostade mig nära på min tro. Det är allvarligt. Jag vill inte se systrar gå ner för samma väg som mig, eller ännu värre, de som det slog över för till sist. Take care. Ödmjukhet, eftertanke och den personliga relationen till Gud är A och O. Ett steg i taget och titta inåt på dig själv at all times istället för att lägga dina energireserver på saker som andra gör som kanske eller kanske inte är fel.

 

Kram på er, nu ska jag fortsätta njuta av min födelsedag. :)

En del verkar tro att folk med slöja tål att höra allt. Inte bara för att vi är känslobefriade/för pantade för att fatta ändå, nej, vi är ju såna där muslimer. De får man ju hata och gorma sig över, inget tabubelagt alls. Hade varit annat om jag stått på gatan och tjoat över "de där jäkla judarna" eller "de där jäkla bögarna", det är liksom inte okej. Tänker på en situation då vi bodde i Örebro och vår käre gårdskarl var ett redigt original. På den tiden bar jag lång, svart kåpa, och testade även niqab några gånger. Denne gårdskarl verkade rätt förtjust i att prata med mig, hälsade alltid när han gick förbi vår uteplats och stannade och bubblade när man träffade på honom ute. Inte sällan kom det knorrande kommentarer om muslimer, och om ansiktsslöjor. Han konstaterade att om nån med niqab skulle komma in på hans kontor så skulle han rycka av den. Så sa han, sådär klämkäckt. Jag undrade om han kanske var gravt synskadad och inte märkte att han stod och snackade skit om muslimer med en muslim. Väntade han medhåll för att jag är svensk, eller var han bara allmänt creepy? Till mig direkt sa han aldrig nåt otrevligt, snarare tvärtom. 

 

En dag när jag kom lallandes på gångvägen för att gå till vår lilla Willy's och handla, så stod han och snackade med en svensk äldre dam som beklagade sig över "de där jävla muslimerna" och ni kan ju tänka er minen när jag gick förbi just då, log mot de båda och tjoade ett glatt "-hej!" fast jag hade lust att använda lite andra ord. Men respekt och värdighet, liksom. Jag kan då lika gärna vara bättre än de och visa att de där muslimerna minsann är mer civiliserade än de själva som snackar som ungar i sandlådan.

 

Men attityden finns tyvärr att det ÄR okej att prata så, det är liksom inte fel att sucka i ansiktet på mig när jag går förbi, eller gapa "-men herreguuuud!" rakt i fejjan på mig när jag handlar grönsaker, eller att putta mina barn för att de står "i vägen" på en bred trottoar. Andra systrar råkar ut för värre saker i och med jobbintervjuer, hatiska människor på arbetsplatsen, vissa har utsatts för grov misshandel till och med. Det värsta är just det att vi ska acceptera att bli kränkta för "vi har valt det själva, detta huckle". Det spelar f-n ingen roll. Jag kräver samma respekt som alla andra människor har rätt till, oavsett religion, ras, färg, vikt, frilla, sexuell läggning eller vad annat man kan komma på. 

 

Jag vill uppmana syrror som råkar ut för sån här idioti på jobbet eller var som, att anmäla. Polisanmäl, tala med chefer, vad som än behövs för att sätta dit dessa praktpuckon och visa att det inte är acceptabelt att stövla runt på sina medmänniskor. Även om inget händer så får vederbörande förhoppningsvis en tankeställare så att nästa syster/bror som kommer i personens väg slipper att bli lika illa bemött.

Det har varit lite som ett orosmoln över mitt huvud, då de redan är nio år. Man har ju läst om andra föräldrar vars barn redan fastar hela Ramadan vid 7 (och tidigare!), ber alla böner själva då och och och. Här hemma har det väl gått lite segt då jag är den enda de lär sig sånt av (i skolan lär de sig koranrecitation men bön osv är upp till föräldrarna såklart) då maken jobbar nästan jämt. Då jag har haft svackor i stort sett kontinuerligt de senaste 2 åren kanske så har det varit kämpigt med den biten, att hålla näsan ovanför vattenytan för min egen del, och att "forma" barnen och lära dem. De har haft en aning om hur bönen går till, de kan bra mycket mer Koran utantill än mig, men de har heller inte varit sådär jätteintresserade. Tills för 2 dagar sedan då det var som att vakna till ett paralellt universum, haha. J bestämde sig för att hon skulle fasta, för allra första gången.

 

Den morgonen åt vi suhur ihop, lilla A sov hos farmor då. Vi åt suhur och väntade på fajr. Hon höll sig vaken, och vi bad. Hon följde med mig i rörelserna och hade tashahhud nedskrivet på ett papper framför sig. Sedan dess har hon inte bara uttryckt sin önskan att börja be, hon har dessutom lärt sig att be själv och flyger upp vid ljudet av böneutropen. Lilla A fastade idag för första gången, det ville hon göra utan att jag eller pappa sagt något om det. Även hon ville börja be och har bett med mig tills nu i eftermiddag då hon sa att hon ville prova själv. Det gick jättebra och hon for ut ur rummet sen överlycklig och sa att hon älskar att be själv, hehe. Skruttan. Mina entusiastiska töser har bett frivilliga böner nu mellan maghrib och 'isha, masha'Allah. Det är jättespännande för dem och som J sa: "-jättefint!"

 

Jag hoppas att detta är något som slagit rot nu insha'Allah och som vi kan fortsätta att bygga vidare på. Det är min önskan att de lär sig korrekt wudhu', att be med själ & hjärta, och att de får in den vanan och gör det självständigt sedan på eget initiativ, precis så som nu när de började. Insha'Allah... 

 

 

En kort men intressant video om den idag rätt vanliga missuppfattningen att många följer "sin madhhab" istället för Koranen och sunnah. 

Jag kan säga av egen erfarenhet att det florerar rent fräcka myter och osanningar om lagskolorna och följandet av dem, det är upp till var och en att ta reda på sanningen, eller åtminstone låta bli att föra vidare dessa lösa påståenden och döma de som inser sin egen okunnighet och väljer det trygga i att följa de som är kvalificerade i fiqh.

 

Dessutom så är slagdängan "endast följa Koranen och sunnah" (dvs var och en tolkar fritt själv) något som riskerar bli en riktig egotripp istället. 

 

Slutligen, precis som han säger i videon, så är vi ALLA följare. Oavsett om man följer Imam Maliks skola, eller lyssnar till moderna "salafi"lärda och bara accepterar det de godkänner, eller följer hadither enbart efter Koranen då hadither OCKSÅ är nedtecknade av lärda, vi gör alla taqlid vare sig vi inser det eller inte. Då känns det tryggare att förlita sig på mer än 1000 år av nedtecknad kunskap av lärda än min egen bristfälliga förståelse eller en handfull lärda idag som säger att det endast är de som verkligen representerar salaf och det sanna islam.

 

Men, var och en gör sitt, det som känns rätt och logiskt, men man kan ändå skippa dumförklarandet av de som följer en madhhab (och i förlängningen även de stora lärda inom lagskolorna) och låta bli att tänka att de följer den istället för Koranen och sunnah.

 

Jag var en riktig tangentbordskrigare förr. Jag virvlade runt på forum och bombarderade folk med min salafistiska syn på islam, och även islamofobiska tillhåll så som familjeliv där de gillar att sitta anonymt och skriva ut sina fulaste inre tankar som de aldrig skulle våga säga till någon rätt i ansiktet. Jag försvarade, förklarade, malde på och malde ännu mer... till vilken nytta då? Hur många lär ha brytt sig om vad jag, en hjärntvättad dum konvertit sa om islam? Eftersom jag inte propagerade för terrorism, blodspillan, halshuggningar och hedersvåld så visste ju inte jag vad det riktiga islam var. 

 

Sånt tog mycket energi ifrån mig som jag hade kunnat investera i annat. Som att lära mig korrekt aqeeda, till exempel. Istället ville jag ju att folk skulle lyssna och fatta att de hade fel i sina fördomar. Tillslut gav jag upp, all dawah är tyvärr inte till nytta. Det kan rent av vara skadligt, i detta fall för mig själv. Bra dawah hade varit om jag redan då startade en blogg, och att snacka om islam lite sådär vardagligt och trevligt med familj och vänner. Sådana som känner mig och vet att jag inte är nån förtryckt köksslav som tror på allt min hemska muslimska man dunkar i skallen på mig. Bästa dawah jag hade kunnat ägna mig åt då, hade varit till mig själv. Stänga ute andras taskiga åsikter och dribbel & drabbel om vilseledda sekter och helt enkelt sökt efter någon med gedigen utbildning som hade kunnat slussa mig vidare. Men det är ju alltid så himla lätt att vara efterklok, eller hur?

 

Jag kastade in en kort liten kommentar i en riktigt elak men samtidigt patetisk FB-grupp idag. Sedan frågade jag mig om vad mina avsikter var, och om det jag skrivit hade kunnat såra. Var det nödvändigt? Var det elakt och nedsättande? Skulle min kommentar kunna bidra till gruppen på ett oönskat sätt, ved i elden, liksom? Den var rätt harmlös ändå, men i alla fall. Jag fick ändå skuldkänslor, och raderade den. Jag orkar inte med sådana diskussioner längre, och jag ser ingen fördel med att kommentera tillbaka på sådant, vare sig för mig eller personerna som ännu är för trångsynta för att ta in information som inte bekräftar deras fördomar. Jag har ingen lust att bli skyldig till förolämpningar heller, även om det jag skrev som sagt var rätt tamt. Men, som sagt, man bör välja sina slag. Framför allt se till sig själv och sina avsikter först.

Idag när vi gick till parken för att cykla så blev först maken sen jag attackerad av en tjej som tigger pengar. Hon kan väl vara runt 15-17 kanske, hon sitter där med en äldre kvinna och några barn. Hon sträcker heller inte fram handen utan följer efter en och har sig... Saken är den att min man hört dessa snacka en gång då den ena sa "-vad ska jag göra med bara 70 dinarer?" Dagslönen för någon med normal lön kan ligga på 10-15 dinarer, så det är ganska mycket pengar. De som tigger på turiststreetan tjänar rejält.

 

Ett TV-program här skickade en kille utklädd till tiggare, och han stod bara och sträckte fram handen och sa "ge mig pengar" liksom lite sådär halvt otrevligt... på 2 timmar fick han ihop 26 dinarer tror jag att det var, och han sa själv att om han hade gått runt mer och hållit på i 8 timmar hade han lugnt fått ihop 100 dinarer, alltså vad många tjänar på 1-2 VECKORS jobb! 

 

När jag ser någon som uppenbarligen har det svårt, så har jag inga bekymmer alls med att hjälpa. Jag vet att det sociala nätet här är i princip ickeexisterande. Men när man ser folk som skulle kunna jobba, som sitter där och dricker läsk och samlar in stålar med ungar som deko som egentligen skulle behöva (och kunna) gå i skolan, näe, där har jag svårare att klämma fram sympati. Särskilt som man vet att de med största sannolikhet tjänar ungefär som en välbetald banktjänsteman. Barnen som de har med sig då, vad lär de sig om livet? Att det är dumt att plugga när man kan sitta och tigga istället och tjäna mer än en del med universitetsexamen?

 

2 andra "snygga" exempel är en kvinna som alla känner till, hon gick förut runt och tiggde pengar för att kunna fixa sina tänder och det gjorde hon sen också. Men det visade sig kanske att tiggeriet var ett väldigt bra "jobb", för hon fortsatte. Nu heter det att hon har 4 barn och en man att försörja fast hon bor ensam. 

En annan var en äldre kvinna som maken stötte på utan för affären, hon satt där i en rullstol med huvudet hängandes åt sidan, såg jättesjuk och medtagen ut. Maken gav henne pengar men blev lite fundersam när han såg henne senare under dagen när hon satt och skrattade gott och rökte med kompisar.. Jaha..?

 

Förlåt, men jag tycker att sånt här är sanslöst fult. Det finns folk som verkligen behöver hjälp, men det är så många nu som tigger, det har blivit så pass att det till och med görs reportage om det på TV där man beklagar sig över fusket och att så många som kan jobba hellre tigger för det är lättare och snabbare pengar. Så de som behöver hjälpen ryker också med, när folk blir misstänksamma och hellre säger nej till att ge.

 

Jag känner mig lite taskig, men det är samma för mig med socialbidrag i Sverige. Kan man jobba så ska man inte snylta på andra bara för att man vill slippa röra på ändan. Så det så. Hjälpen ska vara till de som behöver den.

Jag fick rådet i stockholmsmoskén att ta det lugnt, att lära mig allt i min egen takt. Jag tog ju och gjorde det motsatta. Jag satte en otrolig press på mig själv att vara perfekt, strikt, alltid ta den svåraste åsikten för den måste ju vara "mer rätt". Man kan säga att jag ledde mig själv på villovägar, på en väldigt destruktiv bana. 

 

Min strikta syn på islam som ett yttre regelverk påverkade även andra, jag slängde pekpinnar omkring mig och förstod inte varför folk här var så vilseledda och varför i hela friden de ägnade sig åt bid'a till höger och vänster i sin religion. 

 

Nå. Man kan väl säga att jag efter en djup kris och ifrågasättande av allt jag lärt mig fallit pladask och tappat mycket. Kanske var det en välbehövlig kris, trots allt. Jag dömer inte folk längre och hytter inte åt dem att det är förbjudet ditt och bid'a datt. Jag förstår idag att det finns olika åsikter, och att det är okej så. Islam är inte ett stelt regelverk utan möjlighet till individuell anpassning och flexibilitet. Vi får alla plats. 

 

Tillbaka till det där med att saker och ting måste få ta sin tid, det som jag tyvärr inte unnade mig själv.. Sätter man helt plötsligt en massa krav och ouppnåeliga mål för sig själv, känner att man måste vända helt om på en dag och byta ut hela sin garderob, bli arab och Gud vet allt, så är risken stor att den dagen kommer då man sparkar bakut, så att säga. Man är den man är och behöver inte bli någon annan. Har man sin tro och är muslim, så ska man vara sig själv och jobba för att bli den bästa sig själv man kan bli. Man ska inte byta identitet och man ska inte jämföra sig med andra. Gud har gjort oss så som vi är av en anledning. Vissa har kortare, rakare vägar att gå och andra måste gå långsammare fram på krokigare vägar genom sin utveckling. Bara att försöka komma ihåg att ta ett steg i taget istället för att intala sig själv att man måste ta tio på en gång.